Svedala, ett märkligt land

Det finns många fördomar om oss som är svenskar. Vissa visar sig vara helt riktiga, inte bara fördomar alltså, utan även sanningar.

T.ex."mitt hem är min borg", att vi inte gärna släpper in människor hur som helst.

Eller som Ronja sa till Birk "håll dig på replängds avstånd"...vi verkar inte gilla att trängas, närmare än 90cm brukar kännas obekvämt för oss. Därför är många kassadiskar just 90cm..

ja, det finns ju fler och säkert bättre exempel...

(och det blir lite generaliserande det här, även om jag egentligen inte är ute efter att dra alla över en kam)

Jag kan inte neka till att jag på många sätt är väldigt svensk.

Men det finns saker som även jag kan tycka är lite märkligt ibland.

bilden lånad från utsidan.se
 

Vi tycker att det ok att tro på Gud, men bara om han är passiv. Så fort man tror på en Gud som är aktiv blir det oerhört provocerande, för andra. Det är så viktigt för oss att vi kan klara oss själva att vi tycker att Gud är nåt som är för svaga människor. Människor som kanske byter ett beroende mot ett annat. Det tycker jag är lite märkligt.

Vad är vitsen med att tro på någon som inte något kan göra?

Nu är det ju så att om Gud finns eller ej, om Gud är aktiv eller ej, om Gud kan eller ej, inte beror på om vi människor, svenskar eller inte, väljer att tro på honom eller ej.

Sverige är hur som helst ett härligt land. Även med oss svenskar boende här.