Bild lånad från sverigesradio.se och föreställer Glada Hudiks teateruppsättning "Elvis"
I vår brevlåda fick vi häromdagen en informationstidning från Ja till livet. I ärlighetens namn vet jag inte riktigt hur ofta den kommer ut och det är inte alltid jag läser igenom dem heller. Men det gjorde jag den här gången. Och det är jag glad för.
Temat var fosterdiagnostik. Om att bland annat kunna välja bort barn med en extra kromosom, de som föds med Downs syndrom. I Danmark har de kommit en bit längre på väg och tydligen har antalet födda med just Downs syndrom minskad kraftigt. Följande har jag saxat från enims nättidning:
- Ja, det er en succes. Jeg synes, det faldende antal er positivt for den metode, som man har brugt en hel del ressourcer på at indføre her i Danmark. Der er ikke andre lande, der har et så velfungerende system som vores, säger överläkare Ann Tabor till Dansk Radio.
Var och en får ha sin egen inställning och åsikt om aborter i allmänhet och fosterdiagnostik i synnerhet, självklart, men jag undrar ett par saker här;
* På vilket sätt menar man att det är en succé att de blir färre? På vilket sätt blir samhället vinnare här?
* Hur drar man gränsen sen? Vilket handikapp blir för jobbigt att ha, både för individen själv, övriga familjen och samhället? Vilka ska väljas bort?
Är det nåt man kan kalla succé? Tveksamt, om man frågar mig.
Jag känner nog som Pär Johansson, grundaren av Glada Hudik-teatern, när han säger; "alla människor har rätt att få en chans att leva sitt liv och blomstra med de förutsättningar och gåvor de har, oavsett om man är utvecklingsstörd eller normalstörd".
Eller som den 10-åriga flickan sa, vars syster hade Downs syndrom; "om alla skulle ha en extra kromosom skulle världen vara lite snällare"..
