Gud vet

När du är trött och modlös efter fruktlösa ansträngningar -

vet att Gud har sett hur hårt du ansträngt dig.

När du har gråtit dig till sömns och ditt hjärta vill brista -

vet att Gud har räknat dina tårar.

När du känner att tiden rinner ifrån dig och att det är stiltje i ditt liv -

vet att Gud väntar med dig.

 bild lånad från reseguiden.se

När du känner dig ensam och dina vänner inte ens har tid med ett telefonsamtal -

vet att Gud finns vid din sida.

När du tror att du provat allt och ändå står rådlös -

vet att Gud har en lösning.

När du ingenting förstår och du känner dig förvirrad och frustrerad -

vet att Gud har svaret.

bild lånad från tinajansson.se

Om livet plötsligt känns ljusare och du ser en strimma av hopp -

vet att Gud har viskat till dig.

När allting går på räls och du har mycket att vara tacksam över -

vet att Gud har välsignat dig.

När något underbart händer och du fylls av förundran -

vet att Gud har lett mot dig.

När du har en dröm att följa och ett mål att uppnå -

vet att Gud har öppnat dina ögon och kallat dig vid namn.

Vem du än är och vad du än möter -

Gud vet!

Ur boken Alltid älskad, av Kristina Reftel, Argument Förlag

bild lånad från fuzzacidflowers.blogspot.com

I somras fick jag tillfälle att göra en rejäl rensning och städning bland en massa bråte. Då hittade jag två gamla häften, häften med små historier och uppmuntrande citat. Jag hade glömt av att jag saknade dem.

"ett skepp i hamn är tryggt, men det är inte vad skepp är byggda för"

Det kan vara nåt att tänka på, speciellt för en trygghetsnarkoman som mig...

Bra sagt!

Det här är Underbara Clara. Hon är egenföretagare och driver bland annat en blogg, med just det namnet. Underbara Clara alltså. Hon debuterade som sommarpratare i somras och jag tycker att hon gjorde det riktigt bra. Hon är inte uppvuxen i ett kristet hem, utan hittade sin tro i tonåren. Bland annat beskriver hon Bibeln som ett slags skötselråd i en skjorta. Det låter inte så bra eller märkvärdigt när man ska återberätta det.. så jag föreslår att ni lyssnar själva;
http://www.sverigesradio.se/

och klickar er fram till Clara Lidström, som hon egentligen heter. Programmet är ju 1,5h långt, med musik. Jag tyckte hennes godbitar var vid 47min och 1h8min... men det är ju bara jag...

LÄGRET 2011 - i blandade bilder...

 frukost - fika - lunch - fika - kvällsmat.... bordet var sällan tomt...

 härliga omgivningar

 högsbygården

 här ligger ett Eiffel-torn, lite oväntat...

 nån variant av irländsk julafton

 alla gav verkligen allt, ingen var torr efteråt..

 torr var inte heller fotbollsplanen... men det höjde underhållningsvärdet på matchen. Iallafall för oss som tittade på...

 om man skådade uppåt himlen, rent bokstavligt, såg man denna härliga syn...

Förutom detta har det varit härliga samlingar och en dopförättning!

Fotspår i sanden 

En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans, det andra var Guds.  När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv. 
Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. "Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest.

HERREN svarade: "Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig.

När man känner sig tom på ord....då är det gott att kunna ta del av andras ord som kan ge styrka i livet.
KRAM//mp

I augusti 2011

Med väldigt ojämna mellanrum så händer det att jag snickrar ihop lite texter, väldigt enkla små funderingar som ibland blir till en låt.

"Nu var det alldeles för länge sen" tänkte jag i april/maj nångång. Och planerade in att säkert hinna med det under sommaren/semestern.

Hela semestern har jag gått och väntat på att få ett tillfälle att få gå undan, för att låta inspirationen spira och kanske rentav flöda...
Problemet har varit att tillfället att få lite ensamtid aldrig riktigt infann sig... och det gör ju väldigt sällan det, om man inte tar tag i det själv och skapar tillfället.
Men så idag skapade Gud sig sitt eget tillfälle, mitt under pannkaksstekningen... och det gick ju precis lika bra.