Dagens Maxi!

 så var det lördag och dags för Maxi Kids igen. Fast vi kallar det ju bara för Maxi, kort och gott. Goda bondkakor som fika... sitter aldrig fel...

 Idag var det lite blandade aktiviteter, här är det en spännande match i nån variant av bordshockey. Själv fick jag stryk med 4-9, och var egentligen aldrig i närheten av att hänga med i varken tempo eller regler...men kul var det!

 Och sen hade vi förutom den vanliga fotbollen borta i sporthallen, en mindre jobbig variant av fotboll. Även här provade jag lyckan, men fick se mig slagen. 8-10, så här var jag lite bättre med... nästa gång kanske jag får till det?

För den som inte hade spring i ben eller armar, fanns det lite mer stillsamt pyssel. Att snickra ihop ett eget släkt/familjeträd...

Förutom dessa aktiviteter så sjöng vi såklart och hoppade och studsade runt lite.. och pratade om tålamod... Tålamod, det är minsann inte alltid så lätt, det kan vara krångligt för både barn och vuxna. Men det är viktigt, inte minst i relationen med andra människor.
Så det ska vi försöka tänka på nu, att ha tålamod...

önska mig lycka till  :po)

Film!

bilden lånad från filmvakt.se

I dag var det filmtajm på Maxi! En massa glada, pratiga barn och ännu mera popcorn...

Filmen handlar om figuren på bilden som får för sig redan som barn att han är dålig. Och då lika gärna kan passa på att bli bäst på att bli dålig - ond, en ärkeskurk.

Men allt blir inte riktigt som han har tänkt. Utan att avslöja för mycket, han upptäcker att det finns annat i livet också.

Det var en ganska kul och småsöt film.

Nästa vecka ska vi försöka få med oss kameran igen, den har varit glömd ett antal helger i rad nu.

Svedala, ett märkligt land

Det finns många fördomar om oss som är svenskar. Vissa visar sig vara helt riktiga, inte bara fördomar alltså, utan även sanningar.

T.ex."mitt hem är min borg", att vi inte gärna släpper in människor hur som helst.

Eller som Ronja sa till Birk "håll dig på replängds avstånd"...vi verkar inte gilla att trängas, närmare än 90cm brukar kännas obekvämt för oss. Därför är många kassadiskar just 90cm..

ja, det finns ju fler och säkert bättre exempel...

(och det blir lite generaliserande det här, även om jag egentligen inte är ute efter att dra alla över en kam)

Jag kan inte neka till att jag på många sätt är väldigt svensk.

Men det finns saker som även jag kan tycka är lite märkligt ibland.

bilden lånad från utsidan.se
 

Vi tycker att det ok att tro på Gud, men bara om han är passiv. Så fort man tror på en Gud som är aktiv blir det oerhört provocerande, för andra. Det är så viktigt för oss att vi kan klara oss själva att vi tycker att Gud är nåt som är för svaga människor. Människor som kanske byter ett beroende mot ett annat. Det tycker jag är lite märkligt.

Vad är vitsen med att tro på någon som inte något kan göra?

Nu är det ju så att om Gud finns eller ej, om Gud är aktiv eller ej, om Gud kan eller ej, inte beror på om vi människor, svenskar eller inte, väljer att tro på honom eller ej.

Sverige är hur som helst ett härligt land. Även med oss svenskar boende här.

bilden lånad från andligarum.se

Jag minns att för väldigt länge sen så diskuterade jag min tro med en jämnårig skolkamrat, han kunde inte alls förstå hur jag kunde kasta bort mitt liv. Och jag tänker på det där ibland. När man får tillfälle att stanna upp lite, sätta sig. Låta tankarna få löpa fritt. Är det så det är? Kastar jag bort mitt liv?

Om jag fortsätter mitt liv, på samma väg som nu, och jag upptäcker när jag dör, att det inte är nåt mer, precis som min skolkamrat trodde, har jag då gjort bort mig och valt fel? Om jag fick reda på det i förhand, skulle jag göra andra val?

Men jag ser på det så här; jag har fått en härlig egen familj, vi har härliga vänner. Vi har valt bort alkohol och tobak och upplever allt som händer i vårt liv på ett ärligt och obedövat sätt. Vi känner sorgen, glädjen, stressen... alltihop. Det blir på riktigt, tycker iallafall jag.

Vi har en härlig och mänsklig församling. Vi har valt att lägga tid och kraft på mejeriet och på att träffa barn och ungdomar, på att visa dem en alternativ väg. Vi pekar på Jesus och på de exempel han har givit, sen får de själva välja väg i livet. Helg efter helg finns vi här, för deras skull.

Är jag perfekt? Är vi uppoffrande helgon? Oh, nej, långt ifrån! Gnäller jag ibland över hur mitt liv ser ut? Klagar jag över att jag är trött och borde vara hemma och vila, och inte hoppa och studsa bland barnen på maxi? Ja. Det händer så klart. Jag är inte mer än människa.

Men skulle jag dö och upptäcka att det inte var nåt mer, Gud finns inte, Jesus är påhittad, allt var en fantasi, så skulle jag ändå inte ångra någonting. Jag har fått så mycket genom min tro, många små bönesvar, att det ändå skulle vara värt det. Och vad det gäller att vi har många järn i elden, alla vi som är med i församlingen, så tycker jag det verkar vara en typisk svensk åkomma. Fylla schemat. Än har jag inte träffat någon som säger högt att de njuter av att ha så lite att göra.