bilden lånad från andligarum.se

Jag minns att för väldigt länge sen så diskuterade jag min tro med en jämnårig skolkamrat, han kunde inte alls förstå hur jag kunde kasta bort mitt liv. Och jag tänker på det där ibland. När man får tillfälle att stanna upp lite, sätta sig. Låta tankarna få löpa fritt. Är det så det är? Kastar jag bort mitt liv?

Om jag fortsätter mitt liv, på samma väg som nu, och jag upptäcker när jag dör, att det inte är nåt mer, precis som min skolkamrat trodde, har jag då gjort bort mig och valt fel? Om jag fick reda på det i förhand, skulle jag göra andra val?

Men jag ser på det så här; jag har fått en härlig egen familj, vi har härliga vänner. Vi har valt bort alkohol och tobak och upplever allt som händer i vårt liv på ett ärligt och obedövat sätt. Vi känner sorgen, glädjen, stressen... alltihop. Det blir på riktigt, tycker iallafall jag.

Vi har en härlig och mänsklig församling. Vi har valt att lägga tid och kraft på mejeriet och på att träffa barn och ungdomar, på att visa dem en alternativ väg. Vi pekar på Jesus och på de exempel han har givit, sen får de själva välja väg i livet. Helg efter helg finns vi här, för deras skull.

Är jag perfekt? Är vi uppoffrande helgon? Oh, nej, långt ifrån! Gnäller jag ibland över hur mitt liv ser ut? Klagar jag över att jag är trött och borde vara hemma och vila, och inte hoppa och studsa bland barnen på maxi? Ja. Det händer så klart. Jag är inte mer än människa.

Men skulle jag dö och upptäcka att det inte var nåt mer, Gud finns inte, Jesus är påhittad, allt var en fantasi, så skulle jag ändå inte ångra någonting. Jag har fått så mycket genom min tro, många små bönesvar, att det ändå skulle vara värt det. Och vad det gäller att vi har många järn i elden, alla vi som är med i församlingen, så tycker jag det verkar vara en typisk svensk åkomma. Fylla schemat. Än har jag inte träffat någon som säger högt att de njuter av att ha så lite att göra.